Tjena länge sen sist!

Jag ber alla som läser denna populära blogg (Katarina) så hemskt mycket om ursäkt för min oanmälda frånvaro. Har inte ens en bra bortförklaring till varför jag inte bloggat sedan april, men tänkte dra till med en sån där "livet kom emellan".

Nu är jag i allafall tillbaka i skolan efter ett långt och underbart sommarlov som slutade för.... två månader sen? Sista året vilket innebär en massa nya ämnen och en av dem är religion. Där har vi börjat prata om de tre abrahamitiska religionerna. Först ut var judendomen.

Nu har vi pratat klart om judendomen för att gå vidare till nästa religion men jag måste bara säga att jag faktiskt har lärt mig en hel del under de här lektionerna. När judendomen kommit på tal under mina tidigare religionslektioner har man i princip bara pratat om förintelsen. Aldrig har jag fått lära mig och judarnas historia och ideologi och värderingar. Självklart beror ju det på att förintelsen är det grymmaste som någonsin hänt och ingen kan ju säga att det inte är intressant och gripande att läsa om den, men för att förstå vad som hände, framför allt varför det hände, så bör man ju känna till deras riktiga historia. Även den är gripande när man går på djupet.

Något jag också är glad över är att jag fått lära mig mer om deras högtider; varför de firar dem och så vidare. Men också när det gäller etik och moral, hur man kan tolka saker och ting och hur man tänker. För tänker gör vi alla så himla olika.

Helt klart ser jag fram emot den här veckans lektioner och vad de har att ge mig och min än så okunniga hjärna.

Bring it on Katarina!

Glasklart

Nu ligger jag här, helt tagen på sängkanten. Bokstavligt talat. För ikväll har jag varit och sett Fanny & Alexander på Dramaten och herre min Jesus vilken föreställning! Fantastisk, helt enkelt. Maken till scen och musikval har jag aldrig någonsin i mitt sjuttonåriga liv stött på.

Inte nog med att den gett mig en sån där ”jäklar vad bra den var”-klump i magen gav den mig inspiration, eller kanske jag ska säga lust till att skriva lite om vår allas doktor Glas.

Efter att ha läst detta skönlitterära mästerverk känner jag mig en aning förvirrad. Vad handlade egentligen boken om? Vad gör han? Varför? Hur gör han det? Nåväl, den första frågan kan jag svara på nu i efterhand men jag måste erkänna att jag behövde ta en ordentlig funderare på vad jag egentligen hade läst om. Detta kom jag fram till:

Doktor Glas är en väldigt instabil och osäker själ som törstar efter kärlek men som gett upp hoppet på den. Han blir ohämmat förälskad i pastorns fru Helga Gregorius när hon gång på gång kommer till hans mottagning i hopp om att få styr på sin översexuella präst till man. Fru Merkel verkar ha fått ett öga för doktorn medan Helga i sin tur är förälskad i Klas Recke som till slut gifter sig med en miljonärsdotter. Ensamma kvar blir Helga och doktor Glas, på varsitt håll. Och just det! Doktorn förgiftar pastor Gregorius för att uppfylla sin dröm om att bli ett med fru Gregorius. Men inget blir som planerat. Och det är just det jag ska skriva mer om.

När saker inte blir som planerat.

Hur många gånger har man inte utgått ifrån att allt kommer blir som planerat? Och säg mig, hur många gånger har vi varit medvetna om vad alla inblandade tycker om det kommande resultatet? Troligtvis har alla någon gång under sitt liv utgått från att alla kommer bli mer eller mindre nöjda med det, men är det verkligen okej att utgå ifrån det? Men hur långt kan man gå när det gäller att utgå ifrån våra antaganden om andra människors åsikter och reaktioner?

Detta tycker jag är ett genomgående tema i boken för i grund och botten tror jag att Doktor Glas bara vill väl. Han är ju så förälskad i fru Gregorius och han tror ju verkligen att hon kommer till honom för att hon vill ha honom. Men det är så mycket mer komplicerat än vad han tror. Han utgår ifrån att förälskelsen är ömsesidig och han utgår ifrån att hon kommer bli lycklig om pastor Gregorius tas ur världen men tänk så fel man kan ha. Allt blir fel. Doktorn får inte Helga, fru Merkel får inte doktorn och Helga får inte Klas Recke. Allt slutar bara i ett stort, bottenlöst mörker.

Boken vill få oss att förstå vikten av att vara uppmärksam och lyssna på hur människor i vår omgivning reagerar. För man kan aldrig ta något för givet! Men som svar på Hjalmar Söderbergs fråga; Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

Man har aldrig rätt att ta någon annans liv. Jag tycker ord väger tyngre.

Kung för en dag

Ibland har jag en sådan där dag då det känns som att jag är kung över hela världen. Då det känns som att alla vänder sig om och ser på mig och tänker "hjälp vilken kvinna". De dagarna då jag går ut från min dörr mot tunnelbanan och vickar lite extra på höften till någon pumpig pepplåt i öronen. När jag kommer till tunnelbanespärren tar jag upp mitt glittriga fodral med mitt SL-kort. Låter min hand med glitteretuiet glida över den lilla blå plastgrejen samtidigt som jag nonchalant fortsätter gå genom spärren. Vickandes på höften. 

När jag ställer mig i rulltrappan, tittar rakt fram och Levels första toner börjar spela känner jag mig oövervinnelig. Det bara sprätter i kroppen och det känns precis som att man är i en film. Jag tittar höger. Tittar vänster. Tittar ner i marken. Drar lite med foten längs perrongenens betonggolv. Tar upp telefonen, tittar till Facebook. Ser lite obrydd och uttråkad ut. När jag går mot ena perrongänden känner jag alla blickar i min rygg. Jag skruvar upp volymen lite till. Tar lite extra stora steg. Tar ett djupt andetag och kliver på tunnelbanan. Och njuter. Av att jag har en sådan där dag.

Nämen go' kväll!

Hej bloggen!

Det var länge sen sist. Kan inte riktigt säga att jag saknat dig eftersom jag glömde bort dig någon gång i september. Men nu sitter jag här och skriver i dig, missförstå mig rätt.

Hur som helst har mycket hänt sen sist. Jag har haft höstlov, ätit julmat, haft jullov, glöggminglat, ätit två semlor............ det har blivit nytt år, fått ny mattelärare och tusen andra saker. Men nu är jag back on track och den här gången mer taggad än någonsin!

Men det här med skolan... Framför allt svenskan... Det är så att vi har börjat arbeta med modernismen, eller börjat och börjat. Vi har haft en introduktion om ämnet och jag kan inget annat än hålla med min svenskalärare som säger att modernismen är en cool tid. För det är det verkligen. En tid för förändring, nytänkande, och skapande men också en tid med krig, revolutioner och ekonomiska problem. Allt hände under modernismen skulle man kunna säga - nästan i alla fall. Att inse att människan inte är toppen på livets pyramid och att Gud faktiskt inte skapat allt måste ha gjort att livet fick en helt ny dimension. Att inse att man faktiskt kan påverka framtiden är ju fantastiskt! Det är som att människan började bryta sig loss från det gamla och sakta men säkert smyga in på den nya, moderna världsuppfattningen.

Med detta säger jag tack och adjö för denna gång och förhoppningsvis kommer jag ihåg dig längre än sist.

Auf Wiedersehen!

tja alla fanz

j

söndag

Hej bloggen! Idag insåg jag att barbentsäsongen är över. Jag och min prickiga klänning frös som grisar i morse när vi gick till tunnelbanan. Så nu blir det äntligen strumpbyxor och fina skor (åh vad jag har längtat! Sommar i alla ära men hösten har de finaste kläderna). Annars har dagen varit bra, trots att det varit måndag.

Idag läste min klass en väldigt underlig bok på svenskalektionen. Den hette "Hanna, huset, hunden" och var en barnbok med fina bilder. Boken handlade om en flicka som hette Hanna och hon letade efter sin hund som försvann på natten. Min första tanke när jag läst boken var "hur i all sin dar kan detta vara en barnbok?!". Jag fick en liten klump i magen av den för den var så himla dramatisk. Bilderna i boken, som var målade med krita, var råa och väldigt mörka. Min totala bild av boken var att den var väldigt mörk och tung, trots de ljusare partierna i början av boken.

När jag började fundera på vad boken egentligen handlade om kom jag fram till att den handlar om en man och en kvinna som har en relation med varandra. Mannen försvinner på nätterna och är otrogen. Kvinnan ligger ensam i sängen och väntar på att han ska komma hem, förgäves. När kvinnan väl bestämmer sig för att hitta ett eget hus och ett eget liv kommer mannen tillbaka och vill vara med henne, men då är det för sent.

Jag tycker fortfarande att barnböcker ska vara rosa och fluffiga och handla om prinsar, prinsessor och drakar eller så ska de handla om en vild bebis, en vilsen hund eller en flicka som fått vattkoppor. Sen går gränsen. Barn borde bara få läsa böcker som slutar lyckligt. Fast Hanna, huset, hunden slutade faktiskt lyckligt.

Lyssna

Jag har märkt en sak hos mig själv, men jag tror många andra kommer känna igen sig. När man träffar en ny människa brukar man vanligtvis skaka hand, säga hej och presentera sig och sitt namn. Men jag har kommit på mig själv att jag nog i nio fall av tio glömt bort namnet efter bara någon minut. Fast det hemska är att jag inte ens tror att jag glömt namnet, jag tror inte ens att jag lyssnat när personen i fråga presenterade sig. Skäms Emma! Ja, det är riktigt dåligt men jag tror faktiskt inte att jag är ensam i världen om detta.

Vi är alldeles för upptagna med att presentera oss själva att vi glömmer bort att handskakandet i själva verket är till för personen som står mitt emot oss, och vise versa. När man skakar hand borde man vara fokuserad på att ta in det kvinnan framför oss berättar och vara intresserad. Åtminstone försöka. Jag menar, ett handskak med kallprat varar max en minut om man vill det. Så vad är en minut av ens liv för att låta en annan människa än en själv få stå i centrum? 

Vi har ljud runt omkring oss hela tiden, konstant. Antingen är det någon som pratar i telefon eller ett par hörlurar som läcker musik på tunnelbanan. Inte ens när jag ska sova är det tyst. Varje natt tvingas jag att somna till bruset av Essingeleden. Hur ska vi lära oss att lyssna bättre? Eller jag kanske snarare ska fråga hur jag ska lära mig att lyssna bättre. TED-talkaren som pratar om just hur man ska bli en bättre lyssnare berättade att man skulle träna på att kanalisera alla ljud man hör, på tex. ett café. Det ska jag definitivt prova. Men skulle total tystnad i omgivningen göra att jag lättare tar in och kommer ihåg namnet på personen jag nyss mött? Eller måste vi lära oss att bli mer fokuserade på det vi gör att vi glömmer det som är runt omkring oss?

Ny dag, nya tag

Kära vänner! Efter en fantastisk sommar som varit helt utan dess like har jag återvänt till Östra Real för att lära mig ytterligare några nya saker om livet. Första dagen med alla nya ettor var spännande. Snarare väldigt spännande. En massa lammkött överallt (som min vän sa). Färskt lammkött överallt i korridoren. Men jag var mest glad över att få träffa alla fina kompisar igen!'

Hej då, snart ska jag skriva ett fett inlägg om ett TED-tal (jag vet att ni knappt kan hålla er) så vi hörs.

with love

P.S Mitt schema äger! D.S

P.S 2  Lyssna på den här låten! D.S

Tja bloggen, det var länge sen.

Tja tja tja! Länge sen! Ja, det kan man lätt säga. Hur som helst har det hunnit bli november och december sen sist och ja, julen är nära.
Just nu sitter jag och klurar på potentiella julklappar till alla som ska ha det. Det är svårt, vad ger man till någon som har allt? Nej, jag får nog klura vidare på det..
Jag sitter också och drömmer mig bort till klänningarnas mecka, ojojoj vad det är mycket jag vill ha!

Jag kan inte langa bilder, fett segt alltså! Men tjarå!

Bättre sent än aldrig

Hej bloggen! Var ett tag sen sist så förlåt för det. Ska försöka bli bättre på det här men det är så mycket annat som kommer emellan.
Anyway, nu sitter jag och lyssnar på skön höstmusik med Rebecka, dricker te och äter pepparkakor. Har precis läst novellen Elixir och den var.. annorlunda. Språket gjorde att det tog ett tag att läsa igenom den, men det är ju alltid bra att pröva något nytt. Filmen var däremot lättare att förstå, trots den skumma handlingen. Eftersom jag såg filmen innan jag läste novellen hängde jag nog med i texten lättare, jag hade ju bakhandlingen i huvudet. Men själva idén om att dricka ett elixir för att bli svensk är ganska påhittig.
Jag gillade filmen bättre än texten. Novellen var alldeles för detaljerad för min smak, det där med katten fick mig illamående! Men både novellen och filmen var intressanta på sina sätt, med en lite annorlunda handling.

Nu måste jag kila! Men vi hörs snart, jag lovar!
Puss och adjö för visste ni att det är pussveckan??

Rubrik

Goddag eller snarare godkväll! Ännu en vecka har gått sen sist och sen dess har jag hunnit med att börja övningsköra! Ja, du läste rätt! Ikväll premiärade jag och det gick galant, i alla fall för att vara första gången! Annars har det inte hänt så mycket, förutom skolan förstås.
        Vi har pratat en massa dikter på svenskan, analyserat och diskuterat. Det har faktiskt varit riktigt intressant att få höra vad alla tänker kring alla texter. Alla ser olika budskap i dikterna, alla läser dem på olika sätt, och det är det som fascinerar mig mest. Inte någon speciell dikt eller någon speciell tolkning utan det är mer helheten. Att en mening kan betyda så olika för oss beroende på vad vi varit med om tidigare i livet. Man skulle helt enkelt kunna säga att våra tolkningar i grunden utgår ifrån våra erfarenheter och våra egna upplevelser. Allt från kärlek och vänskap till den där filmen som man såg på bio.
       Egentligen säger dikterna inte så mycket till mig, det är snarare diskussionerna som sagt mig mycket mer än jag själv kommit på. Diskussionerna har gett mig så otroligt många vinklar att se allt från. Man blir mycket mer "open minded", vilket är viktigt. Man får inte stänga in sig i sin egna bubbla och tro att ens egna tolkning är den rätta, eller att det är den enda tolkningen som existerar. Å nej! För våra diskussioner och analyser kring dikterna har gett mig mycket att fundera på.
Vi måste komma ihåg att tänka på olika sätt.

Poesi

Hello bloggen! En helg och ett hejdundrans spännande val har gått sen jag skrev här sist. Det blev en fortsatt blå regering och ett främlingsfientligt parti in i riksdagen, tänk så fel det kan gå. Ja, enligt mig förstår jag inte hur folk tänker när det gäller SD.

Men det är en helt annan historia!

Nu sitter jag och lyssnar på Kent. "Och de skjuter alla soldater till en gammal sång om fred, Ett helt hav normala människor sjunger med, Men även hundratusen röster kan ha fel".
Är inte det poesi? I sånt fall är Kent poesi för mig. Jag är inte en sån som sitter och läser dikter, men när jag väl stöter på en dikt kan jag förvånas över hur endast fyra rader kan förklara precis hur man känner. Hur en mening kan vara så målande att man får en klar bild framför sig över hur allt ser ut.
       Musiken finns ju överallt, i öronen på tunnelbanan, på gatan, i affärer. Ja, i princip överallt. Och vad om något kan ge en rysningar och en pirrande känsla i kroppen om inte musik? Låttexter som krossar ett svagt hjärta och låttexter som helar och gör oss starka. De flesta texterna vill faktiskt leverera en känsla eller ett budskap till lyssnaren och läsaren. För självklart kan man sätta sig ner för att analysera låttexter! Det är långa dikter med en massa svåra ord som tillsammans bildar en helhet, en känsla.
      Jag måste säga att jag älskar poesi! Poesi för mig är känslor, pirr, klumpar i magen eller bara en underbar känsla som ger en glädje! Fast jag kan inte säga att jag är en hejare på att skriva dikter och poesi över huvudtaget. Visst, jag har kanske inte gett det ett ärligt försök men än så länge överlever jag på att läsa dem.
     Tänk alla gånger jag suttit hemma en mörk eftermiddag i december med tända ljus och en kopp te. Musiken ur högtalarna och tårar som rinner ner för ens rosiga vinterkinder. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag insett hur himla fin låttexten är. För att jag insett hur texten talar till mig. Dikter, poesi, låttexter, ja kalla det vad du vill, talar till dig. Bara du släpper in orden.

"Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn"

Xoxo

Den ovillige fundamentalisten

Jag har precis börjat läsa Den ovillige fundamentalisten. Än så länge har jag faktiskt bara läst sådär arton sidor och hur stor bild av bokens handling jag fått kan jag inte svara på än. Antar att jag behöver sådär fyrtio sidor innan jag kommer vara helt inne i boken. Men efter våra diskussioner om citaten ur boken blev jag ändå lite mer nyfiken på att fortsätta läsa. Ja, jag kan ju inte direkt säga att jag är en bokmal speciellt när det gäller tvångsläsning. Fast när man tvingar sig att läsa något gör man sig själv intresserad på något vänster. Man tvingar sig själv igenom de första fyrtio sidorna, de svåraste sidorna enligt mig, men sen flyter allt på. Och då vill man faktiskt läsa, av ren nyfikenhet.
      Citatdiskussionen gav mig hur som helst lust att fortsätta läsa boken. Boken är skriven på ett väldigt speciellt sätt och den tillåter verkligen egna tolkningar av omgivning, hur personerna ser ut osv. Författaren bjuder in läsaren i boken och oss vara med och bestämma hur allt ser ut. Något som är lite intressant i boken är att mannen som först sitter på caféet har en sån stark bild av hur en amerikan ser ut. Han har målat upp en bild av hur de bor, att de pumpar musklerna på gymmet fem gånger i veckan och att de springer omkring i sina svarta kostymer med en brun portfölj i handen. En annan nämnvärd sak är att även den amerikanska mannen målat upp en bild av hur en afgansk man är. Han associerar det stora svarta skägget med terrorism och att de är extremt troende.
     Jag tror att boken ger oss en annan vinkel på saker och ting. Sättet den är skriven på låter oss fantisera ihop en egen liten värld i boken. Den ovillige fundamentalisten är i mina ögon en sån där bok som man måste vara på alerten för att kunna läsa. Det här är ingen "jag-är-trött-och-vill-mys-läsa-innan-jag-går-och-lägger-mig" bok. Åh nej, man måste tänka och läsa mellan raderna. Det ska bli spännande och hör och häpna! Efter att ha skrivit allt detta har jag blivit rätt sugen på att fortsätta läsa.
Så adjö! Jag har en bok att sätta tänderna i!