4 september 2011

söndag

Hej bloggen! Idag insåg jag att barbentsäsongen är över. Jag och min prickiga klänning frös som grisar i morse när vi gick till tunnelbanan. Så nu blir det äntligen strumpbyxor och fina skor (åh vad jag har längtat! Sommar i alla ära men hösten har de finaste kläderna). Annars har dagen varit bra, trots att det varit måndag.

Idag läste min klass en väldigt underlig bok på svenskalektionen. Den hette "Hanna, huset, hunden" och var en barnbok med fina bilder. Boken handlade om en flicka som hette Hanna och hon letade efter sin hund som försvann på natten. Min första tanke när jag läst boken var "hur i all sin dar kan detta vara en barnbok?!". Jag fick en liten klump i magen av den för den var så himla dramatisk. Bilderna i boken, som var målade med krita, var råa och väldigt mörka. Min totala bild av boken var att den var väldigt mörk och tung, trots de ljusare partierna i början av boken.

När jag började fundera på vad boken egentligen handlade om kom jag fram till att den handlar om en man och en kvinna som har en relation med varandra. Mannen försvinner på nätterna och är otrogen. Kvinnan ligger ensam i sängen och väntar på att han ska komma hem, förgäves. När kvinnan väl bestämmer sig för att hitta ett eget hus och ett eget liv kommer mannen tillbaka och vill vara med henne, men då är det för sent.

Jag tycker fortfarande att barnböcker ska vara rosa och fluffiga och handla om prinsar, prinsessor och drakar eller så ska de handla om en vild bebis, en vilsen hund eller en flicka som fått vattkoppor. Sen går gränsen. Barn borde bara få läsa böcker som slutar lyckligt. Fast Hanna, huset, hunden slutade faktiskt lyckligt.



23 augusti 2011

Lyssna

Jag har märkt en sak hos mig själv, men jag tror många andra kommer känna igen sig. När man träffar en ny människa brukar man vanligtvis skaka hand, säga hej och presentera sig och sitt namn. Men jag har kommit på mig själv att jag nog i nio fall av tio glömt bort namnet efter bara någon minut. Fast det hemska är att jag inte ens tror att jag glömt namnet, jag tror inte ens att jag lyssnat när personen i fråga presenterade sig. Skäms Emma! Ja, det är riktigt dåligt men jag tror faktiskt inte att jag är ensam i världen om detta.

Vi är alldeles för upptagna med att presentera oss själva att vi glömmer bort att handskakandet i själva verket är till för personen som står mitt emot oss, och vise versa. När man skakar hand borde man vara fokuserad på att ta in det kvinnan framför oss berättar och vara intresserad. Åtminstone försöka. Jag menar, ett handskak med kallprat varar max en minut om man vill det. Så vad är en minut av ens liv för att låta en annan människa än en själv få stå i centrum? 

Vi har ljud runt omkring oss hela tiden, konstant. Antingen är det någon som pratar i telefon eller ett par hörlurar som läcker musik på tunnelbanan. Inte ens när jag ska sova är det tyst. Varje natt tvingas jag att somna till bruset av Essingeleden. Hur ska vi lära oss att lyssna bättre? Eller jag kanske snarare ska fråga hur jag ska lära mig att lyssna bättre. TED-talkaren som pratar om just hur man ska bli en bättre lyssnare berättade att man skulle träna på att kanalisera alla ljud man hör, på tex. ett café. Det ska jag definitivt prova. Men skulle total tystnad i omgivningen göra att jag lättare tar in och kommer ihåg namnet på personen jag nyss mött? Eller måste vi lära oss att bli mer fokuserade på det vi gör att vi glömmer det som är runt omkring oss?




22 augusti 2011

Ny dag, nya tag



Kära vänner! Efter en fantastisk sommar som varit helt utan dess like har jag återvänt till Östra Real för att lära mig ytterligare några nya saker om livet. Första dagen med alla nya ettor var spännande. Snarare väldigt spännande. En massa lammkött överallt (som min vän sa). Färskt lammkött överallt i korridoren. Men jag var mest glad över att få träffa alla fina kompisar igen!'

Hej då, snart ska jag skriva ett fett inlägg om ett TED-tal (jag vet att ni knappt kan hålla er) så vi hörs.

with love

P.S Mitt schema äger! D.S

P.S 2  Lyssna på den här låten! D.S