Tjena länge sen sist!

Jag ber alla som läser denna populära blogg (Katarina) så hemskt mycket om ursäkt för min oanmälda frånvaro. Har inte ens en bra bortförklaring till varför jag inte bloggat sedan april, men tänkte dra till med en sån där "livet kom emellan".

Nu är jag i allafall tillbaka i skolan efter ett långt och underbart sommarlov som slutade för.... två månader sen? Sista året vilket innebär en massa nya ämnen och en av dem är religion. Där har vi börjat prata om de tre abrahamitiska religionerna. Först ut var judendomen.

Nu har vi pratat klart om judendomen för att gå vidare till nästa religion men jag måste bara säga att jag faktiskt har lärt mig en hel del under de här lektionerna. När judendomen kommit på tal under mina tidigare religionslektioner har man i princip bara pratat om förintelsen. Aldrig har jag fått lära mig och judarnas historia och ideologi och värderingar. Självklart beror ju det på att förintelsen är det grymmaste som någonsin hänt och ingen kan ju säga att det inte är intressant och gripande att läsa om den, men för att förstå vad som hände, framför allt varför det hände, så bör man ju känna till deras riktiga historia. Även den är gripande när man går på djupet.

Något jag också är glad över är att jag fått lära mig mer om deras högtider; varför de firar dem och så vidare. Men också när det gäller etik och moral, hur man kan tolka saker och ting och hur man tänker. För tänker gör vi alla så himla olika.

Helt klart ser jag fram emot den här veckans lektioner och vad de har att ge mig och min än så okunniga hjärna.

Bring it on Katarina!

Glasklart

Nu ligger jag här, helt tagen på sängkanten. Bokstavligt talat. För ikväll har jag varit och sett Fanny & Alexander på Dramaten och herre min Jesus vilken föreställning! Fantastisk, helt enkelt. Maken till scen och musikval har jag aldrig någonsin i mitt sjuttonåriga liv stött på.

Inte nog med att den gett mig en sån där ”jäklar vad bra den var”-klump i magen gav den mig inspiration, eller kanske jag ska säga lust till att skriva lite om vår allas doktor Glas.

Efter att ha läst detta skönlitterära mästerverk känner jag mig en aning förvirrad. Vad handlade egentligen boken om? Vad gör han? Varför? Hur gör han det? Nåväl, den första frågan kan jag svara på nu i efterhand men jag måste erkänna att jag behövde ta en ordentlig funderare på vad jag egentligen hade läst om. Detta kom jag fram till:

Doktor Glas är en väldigt instabil och osäker själ som törstar efter kärlek men som gett upp hoppet på den. Han blir ohämmat förälskad i pastorns fru Helga Gregorius när hon gång på gång kommer till hans mottagning i hopp om att få styr på sin översexuella präst till man. Fru Merkel verkar ha fått ett öga för doktorn medan Helga i sin tur är förälskad i Klas Recke som till slut gifter sig med en miljonärsdotter. Ensamma kvar blir Helga och doktor Glas, på varsitt håll. Och just det! Doktorn förgiftar pastor Gregorius för att uppfylla sin dröm om att bli ett med fru Gregorius. Men inget blir som planerat. Och det är just det jag ska skriva mer om.

När saker inte blir som planerat.

Hur många gånger har man inte utgått ifrån att allt kommer blir som planerat? Och säg mig, hur många gånger har vi varit medvetna om vad alla inblandade tycker om det kommande resultatet? Troligtvis har alla någon gång under sitt liv utgått från att alla kommer bli mer eller mindre nöjda med det, men är det verkligen okej att utgå ifrån det? Men hur långt kan man gå när det gäller att utgå ifrån våra antaganden om andra människors åsikter och reaktioner?

Detta tycker jag är ett genomgående tema i boken för i grund och botten tror jag att Doktor Glas bara vill väl. Han är ju så förälskad i fru Gregorius och han tror ju verkligen att hon kommer till honom för att hon vill ha honom. Men det är så mycket mer komplicerat än vad han tror. Han utgår ifrån att förälskelsen är ömsesidig och han utgår ifrån att hon kommer bli lycklig om pastor Gregorius tas ur världen men tänk så fel man kan ha. Allt blir fel. Doktorn får inte Helga, fru Merkel får inte doktorn och Helga får inte Klas Recke. Allt slutar bara i ett stort, bottenlöst mörker.

Boken vill få oss att förstå vikten av att vara uppmärksam och lyssna på hur människor i vår omgivning reagerar. För man kan aldrig ta något för givet! Men som svar på Hjalmar Söderbergs fråga; Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

Man har aldrig rätt att ta någon annans liv. Jag tycker ord väger tyngre.

Kung för en dag

Ibland har jag en sådan där dag då det känns som att jag är kung över hela världen. Då det känns som att alla vänder sig om och ser på mig och tänker "hjälp vilken kvinna". De dagarna då jag går ut från min dörr mot tunnelbanan och vickar lite extra på höften till någon pumpig pepplåt i öronen. När jag kommer till tunnelbanespärren tar jag upp mitt glittriga fodral med mitt SL-kort. Låter min hand med glitteretuiet glida över den lilla blå plastgrejen samtidigt som jag nonchalant fortsätter gå genom spärren. Vickandes på höften. 

När jag ställer mig i rulltrappan, tittar rakt fram och Levels första toner börjar spela känner jag mig oövervinnelig. Det bara sprätter i kroppen och det känns precis som att man är i en film. Jag tittar höger. Tittar vänster. Tittar ner i marken. Drar lite med foten längs perrongenens betonggolv. Tar upp telefonen, tittar till Facebook. Ser lite obrydd och uttråkad ut. När jag går mot ena perrongänden känner jag alla blickar i min rygg. Jag skruvar upp volymen lite till. Tar lite extra stora steg. Tar ett djupt andetag och kliver på tunnelbanan. Och njuter. Av att jag har en sådan där dag.

Nämen go' kväll!

Hej bloggen!

Det var länge sen sist. Kan inte riktigt säga att jag saknat dig eftersom jag glömde bort dig någon gång i september. Men nu sitter jag här och skriver i dig, missförstå mig rätt.

Hur som helst har mycket hänt sen sist. Jag har haft höstlov, ätit julmat, haft jullov, glöggminglat, ätit två semlor............ det har blivit nytt år, fått ny mattelärare och tusen andra saker. Men nu är jag back on track och den här gången mer taggad än någonsin!

Men det här med skolan... Framför allt svenskan... Det är så att vi har börjat arbeta med modernismen, eller börjat och börjat. Vi har haft en introduktion om ämnet och jag kan inget annat än hålla med min svenskalärare som säger att modernismen är en cool tid. För det är det verkligen. En tid för förändring, nytänkande, och skapande men också en tid med krig, revolutioner och ekonomiska problem. Allt hände under modernismen skulle man kunna säga - nästan i alla fall. Att inse att människan inte är toppen på livets pyramid och att Gud faktiskt inte skapat allt måste ha gjort att livet fick en helt ny dimension. Att inse att man faktiskt kan påverka framtiden är ju fantastiskt! Det är som att människan började bryta sig loss från det gamla och sakta men säkert smyga in på den nya, moderna världsuppfattningen.

Med detta säger jag tack och adjö för denna gång och förhoppningsvis kommer jag ihåg dig längre än sist.

Auf Wiedersehen!