Kung för en dag

Ibland har jag en sådan där dag då det känns som att jag är kung över hela världen. Då det känns som att alla vänder sig om och ser på mig och tänker "hjälp vilken kvinna". De dagarna då jag går ut från min dörr mot tunnelbanan och vickar lite extra på höften till någon pumpig pepplåt i öronen. När jag kommer till tunnelbanespärren tar jag upp mitt glittriga fodral med mitt SL-kort. Låter min hand med glitteretuiet glida över den lilla blå plastgrejen samtidigt som jag nonchalant fortsätter gå genom spärren. Vickandes på höften. 

När jag ställer mig i rulltrappan, tittar rakt fram och Levels första toner börjar spela känner jag mig oövervinnelig. Det bara sprätter i kroppen och det känns precis som att man är i en film. Jag tittar höger. Tittar vänster. Tittar ner i marken. Drar lite med foten längs perrongenens betonggolv. Tar upp telefonen, tittar till Facebook. Ser lite obrydd och uttråkad ut. När jag går mot ena perrongänden känner jag alla blickar i min rygg. Jag skruvar upp volymen lite till. Tar lite extra stora steg. Tar ett djupt andetag och kliver på tunnelbanan. Och njuter. Av att jag har en sådan där dag.